Ashley Coles övergång från Arsenal till Chelsea, på deadline day 2006, bar svekets kännetecken. Året dessförinnan hade vänsterbacken fått 100 000 pund i böter för att olovligen ha förhandlat med José Mourinho, och kort efter att ha skrivit på levererade han en svidande salva mot Arsenal. I självbiografin My Defence berättade Ashley Cole hur han hade varit på väg att köra av vägen när han insåg att Arsenals ledning inte var villiga att möta hans löneanspråk. I ett slag blev klubben han älskat sedan barndomen hans hatobjekt.
Ashley Coles riddar Kato-omvändning speglades av oss Arsenalsupportrar. Själv slängde jag en mental fatwa i hans riktning, och har sedan dess gottat mig åt vänsterbackens misslyckanden. Både utanför plan, som när han råkade skjuta en praktikant med luftgevär 2011, och på. När 38-åringens Derby förlorade playoff-kvalet mot Aston Villa i slutet av maj, med »Cashley« i startelvan, blev jag genuint skadeglad. Fotboll är visserligen en frizon där jag unnar mig utlopp för låga känslor, men min reaktion är ändå anmärkningsvärd. Vid 38 års ålder, jag är jämngammal med Ashley, hade jag hoppats vara kvitt den sortens långsinthet.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in