I mars 2009 befann sig Kevin Walker på träningsläger med U21-landslaget i belgiska Sint-Niklaas. Han var 19 år och på gränsen till det stora genombrottet. Säsongen innan hade han gjort tolv allsvenska matcher, varav fem från start, i ett AIK som slutat femma i serien. På försäsongen hade han tagit en ordinarie plats på mittfältet. Självförtroendet på planen kunde inte vara bättre. Men det var också något med kroppen som inte stämde. Höften hade krånglat till och från på sistone och på AIK:s träningsläger i Marbella hade han fått skavsår av ett par nya skor. Det var en detalj, men ändå en konstig sådan: skavsår brukade han inte få.
Ett par dagar före U21-landslagets match mot Belgien i Sint-Niklaas högg det till i ljumsken. Kevin blev orolig, det var som om skadorna och krämporna hängde ihop utan att han kunde förstå sambandet. Han valde ändå att träna som vanligt den dagen. På kvällen började han frysa. Ont gjorde det också. I ett försök att dämpa smärtan i benet tog han en kall dusch, men det gjorde bara saken värre. Nästa dag kunde Kevin knappt ta sig ur sängen. När matchen mot Belgien spelades satt han med feberfrossa på läktaren bredvid scouter från Celtic och Fulham som hade kommit för att spana in honom. Det retade honom att han inte kunde spela, men framför allt var han rädd för att något var allvarligt fel. Det bestämdes att han skulle lämna landslagslägret i förtid.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in