Uppdrag glädje

De lämnade Kalmar FF som firade stjärnor och återvände hem som utpekade frälsare. Förväntningarna kom på skam och efter fyra års kamp är det frågan värt: Hur är egentligen läget med bröderna Elm?

En bitande vind viner över träningsplanen Gastens IP, regnet transporterar sig horisontellt. Det är bara någon plusgrad i luften och ute på konstgräset kommenderar Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand spelarna i en inläggsövning. Bollarna curlas in – ömsom från höger, ömsom från vänster – och i straffområdet gör spelarna som är uppdelade i grupper om tre sitt bästa för att bedöma bollbanor i den nyckfulla blåsten. Nanne Bergstrand muttrar med jämna mellanrum recensioner av inläggen högt för sig själv där han vandrar med händerna på ryggen vid mittlinjen. En av grupperna firar fler triumfer än de andra: Viktor och Rasmus Elm lyckas oftast hitta rätt med löpningarna.

För egen del är det som en resa tillbaka i tiden. När jag var på plats i Kalmar vintern 2007 hörde jag samma slags Nanne-muttrande – men då när tränaren nogsamt bockade av spelarna på en lista efter att de hade klarat av att genomföra ett regelrätt inkast (något som i sin tur fick brasilianaren Fábio Augusto att gnälla om knattelagsträning). Och då liksom nu: snålblåst från Kalmarsund, iskallt regn som trängde in i märgen samt två bröder Elm som särskilde sig från mängden. Det enda som till det yttre skvallrar om att det är en ny tid är utsikten. På den tiden låg träningsplanen intill slitna Fredriksskans IP i de centrala delarna av Kalmar, numera huserar laget längs med E22:an. 

Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.

Logga in
Publicerad 2020-03-23 och uppdaterad 2022-04-11 Artikeln är skriven av .