Det var inte allt för länge sedan Napoli charmade en hel fotbollsvärld. Tränaren Maurizio Sarri drev sin spelidé till fullo och lyckades leverera en både sevärd och effektiv lagmaskin. Det som kännetecknade laget var hur noggrant drillade spelarna var, framför allt i sina relationer till varandra. Metodiskt spelade de sig framåt i planen, och vad motståndet hette spelade ingen roll – den egna spelidén var det enda viktiga. När resultaten kom och den flödande fotbollen visade sig gångbar föddes uttrycket Sarriball.
Många gånger sedan dess har jag hört spelare prata beundrande om Sarris Napoli och inte sällan uttryckt en önskan om att själva spela så. Jag förstår det. Napoli var dominanta, attraktiva och tilltalande inte minst för den yngre generationen. Så hur får man då fotboll att se så där självklar ut, med spelare som tycks röra sig i symbios när laget har bollen?
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in