De flesta har ett eller två fotbolls-VM som definierar barndomen. I mitt fall: 1994 och 1998. Redan då fångades jag av Brasiliens sambafotboll med Romário och Bebeto som konstnärliga ledare. Jag kände dragningskraften från Argentinas färgstarka och härligt galna profiler. Diego Maradona som psykotiskt vrålade in i en TV-kamera efter en stänkare i ett grekiskt kryss. Claudio Caniggia med sitt långa hår och sin näsa för mål. Ortega. Simeone. Redondo. Och för guds skull: Batistuta! Dessa poetiska namn charmade mig, och i spelarnas ansikten såg jag något annat än i de ansikten jag var van vid att se. En eld i ögonen. Ett övertygat flin. Allvar och bus, självförtroende, sårbarhet, hat och lycka. Jag såg kontraster.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga inDu har väl inte missat?
