Första gången jag träffade Janne Andersson hämtade han mig vid tåget i Halmstad. Jag var en ung och osäker kvällstidningsreporter, han en erfaren allsvensk fotbollstränare. Bara att han gjorde sig det besväret, plockade upp mig på stationen, sade något om honom. Han var hygglig.
Dessutom var han rolig att prata med. Han drog anekdoter som var tacksamma att återge i text, han citerade biskop Brask, han kunde skratta åt sig själv men också snabbt ställa om till allvar när stunden krävde det. Han var ordningsman och spjuver i samma halländska paket. När han fick små utbrott vid sidlinjen under matcherna såg han mer komisk än skräckinjagande ut. Man kunde lätt föreställa sig honom i rollen som den snarstuckne bonden i en sommarfars på den lokala parkteatern.
Jag gjorde många fler intervjuer med Janne Andersson efter det första besöket på Örjans vall. Fler i Halmstad, några på tränarkontoret i Norrköping, ett antal på telefon och ett par på Svenska fotbollförbundets kansli. Senaste gången vi satt en längre stund var på sensommaren 2022. Då var han inte lika uppsluppen längre men – det bör påpekas – frågorna var också tuffare. Efter VM-kvartsfinal och EM-åttondel hade resultaten börjat gå emot hans landslag. Nederlaget mot Polen i VM-playoffet var fortfarande relativt färskt och de tre senaste landskamperna, i Nations League, hade förlorats. Nyckelspelare var skadade eller petade i sina klubblag och Janne medgav att han under sommaren haft stunder då han tyckt synd om sig själv. Det skrev jag i texten, och när intervjun kort senare kom på tal under en landslagspresskonferens bjöd Janne på ett citat som Anders efter vissa poddinspelningar överväger att tatuera in på armen:
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in