Eftersom jag var tre och ett halvt när Berlinmuren föll har jag bara hört talas om den västtyska fotbollens storhetstid. Men genom böcker, korniga TV-klipp och gamla artiklar har jag skapat mig en bild av den fotboll som då var världens mest framgångsrika. Av landslaget, som med löpvilja, disciplin och tjurskallighet vann EM 1972, och sedan manglade ner Sverige på sin väg mot VM-guld på hemmaplan 1974. Av Bayern München, som med nästan samma startelva som landslaget vann tre raka Europacupfinaler. Jag såg häpet hur Franz »Der Kaiser« Beckenbauer styrde spelet trots att han bar mitella (i VM-semifinalen mot Italien 1970), jag studerade Gerd Müllers hänsynslöshet i straffområdet, målvakten Sepp Maiers mod, den defensiva mittfältaren Franz »Bulle« (»Tjuren«) Roth …
Och hårdast av dem alla, tyskare än tyskarna själva, verkade högerbacken Björn Andersson. En föregångare till Stefan Schwarz som inte släppte en jävel över bron, markerade bort storstjärnor på löpande band och – kanske på grund av att han var så förbannat jobbig att möta – blev måltavla för en av fotbollshistoriens elakaste tacklingar.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in