Jag har tittat på fotboll från den här läktaren – ja, nästan exakt från den här fläcken – i 34 år, fyra månader och en dag. Men jag har aldrig någonsin hört ett sådant vrål som nu. Kanske beror det på att jag själv vrålar rakt ut samtidigt som Stachos bror har tagit tag om mina axlar och skriker rakt i örat på mig.
Det är inte ett jubel. Jovisst, när jag senare ser om matchen på TV låter det som ett jubel, som ett helt normalt om än väldigt högljutt glädjeutbrott efter ett mål. Men tro mig, det är inget jubel. Det är bara det oväsen som uppstår när 80 000 människor upplever att en olidlig anspänning äntligen släpper.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in
Publicerad 2018-03-2 och uppdaterad 2025-04-16 Artikeln är skriven av Uli Hesse.