För drygt femton år sedan frös jag intill en grusplan på Stadshagens IP och såg hur Kennedy Bakircioglü radade upp boll efter boll några meter utanför straffområdet. De andra Hammarbyspelarna – Patrik Andersson, Trym Bergman, Bogić Popović, Suleyman Sleyman – hade redan avslutat träningen, men Kennedy fortsatte att skjuta och skjuta och skjuta. Bollarna gick ömsom i mål, ömsom högt upp i skyddsnätet bakom detsamma, medan strålkastarna lyste trött över planen och snödrivorna runt den. Kennedys pappa Benjamin, som också tittade på från sidlinjen, gick till parkeringen för att värma sig i bilen. Till slut tröttnade också målvakten Erland Hellström och drog sig mot duschen. De sista bollarna fick Kennedy skjuta mot tomt mål; bara det där dova ljudet av fotbollssko mot tung vinterboll hördes, tills han efter en raket i krysset utbrast: »Ja! Det är den där träffen jag vill ha!«
Det var i slutet av januari 2000, Kennedy Bakircioglü var bara 19 år men redan en publikfavorit hos Hammarbypubliken, och jag stod vid den där grusplanen för att skriva ett långt reportage om honom till det allra första numret av Offside – en tidning som då bara fanns i form av tankar i två redaktörers huvuden.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in