Omöjligt att skriva om Tord Grip

Det är inget snack om vilken svensk tränare som varit med om flest VM. 1978 i Argentina med »Åby« Ericson, 1994 i USA med Tommy Svensson, 2002 i Japan och 2006 i Tyskland med Svennis och England och 2010 i Sydafrika med Svennis och Elfenbenskusten (plus uppdrag för Svenska fotbollförbundet som scout under VM 1974 och »rapportör« i VM 1990). Tord Grip är en sorts fotbollens motsvarighet till Forrest Gump eller den vandrande juden, figuren som har varit med överallt och mött varenda människa. Att han har varit assisterande tränare i alla de där VM:en handlar mycket om att han inte har varit ordens man, att hans roll på scenen har handlat om att stå i bakgrunden och serva huvudrollsinnehavarna med stickrepliker.

Det innebär tyvärr också ett frustrerande utgångsläge för en biografiförfattare, som ju ofta måste stödja sig på de ord hans huvudperson ändå vill ge ifrån sig. Tord Grips egna minnesbilder från sina VM är således inte påfallande minnesvärda. En fiolspelare på en restaurang i Buenos Aires under VM 1978 var »för jävla duktig«. Spelarna i Elfenbenskusten 2010 »var helt underbara, jag har aldrig sett ett gladare gäng«. Efter att ha besegrat Argentina i VM 2002 var Svennis och Tord inte ledsna, utan tvärtom: »Det är klart att vi var nöjda med att ha slagit ut dem.« En stillsam kritik av Åby Ericsons aningslösa uttalanden om den politiska situationen i militärdiktaturens Argentina 1978 – »Åby lämnade ju knappt hotellet« – sticker ut som ett berusat raseriutbrott på en buddhistisk retreat. Det talas om Grips »kvicka intellekt« och hans »underfundiga humor«, men inga exempel på någotdera presenteras tyvärr. Även Grips företräden som fotbollsanalytiker omtalas i betydligt större utsträckning än de visas – nederlaget mot Brasilien i VM-semifinalen 1994 förklaras med orden: »Vi blev avklädda.«