Som tonåring i BP:s pojklag hade jag en för tiden ovanlig tränare. Det var tidigt 90-tal, Tipsextra utgjorde svensk fotbollsreligion, men tränarens villa var fylld till bredden av VHS-kassetter med matcher från olika ligor. Vår 3-5-2-uppställning var tydligt influerad av Cruijffs Barcelona och under de sista BP-åren erbjöds en ny karamell i TV-utbudet: den italienska söndagsmatchen! Inramningen med välfyllda läktare, sång och bengaler blev veckans höjdpunkt. Det var Maradona, Gullit och Matthäus blandat med inhemska favoriter som Maldini, Vialli och Baggio. Men framför allt var det själva spelet, fullt av taktik och sifferkombinationer, som fångade oss.
Söndagar under vinterhalvåret innebar morgonträning på Bosön. Vi körde på som galningar och när vi utpumpade satt i bastun efteråt var dagens Serie A-match det självklara samtalsämnet. Ibland fick vi uppgifter där vi skulle följa en backlinjes agerande eller titta på hur en central mittfältare skapade ytor åt sig själv. »Andreas, glöm nu inte att kolla hur Hässler rör sig när han har släppt bollen!«
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in