En tysk överenskommelse

Tysk fotbolls återuppståndelse började på TV, strax före jul 1998. Sent på kvällen välkomnade Michael Steinbrecher några miljoner tittare till sin populära fotbollsshow. Programledaren hade en gång i tiden varit en hyfsad fotbollsspelare, skolad i Borussia Dortmunds pojklag och med en karriär i division tre, men längs vägen insett att hans chanser att lyckas var betydligt större inom journalistbranschen. Denna lördagskväll tog han plats framför en taktiktavla samtidigt som han presenterade programmets huvudgäst – en 40-årig man klädd i svart kostym och prydd med den typen av rundade, bågfria glasögon som John Lennon en gång i tiden gjort populära. När de artiga applåderna från studiopubliken lagt sig sade Steinbrecher: »Vi har i flera år talat om raka fyrbackslinjer och zonförsvar och man får nästan alltid känslan av att det blir luddigt så fort ämnet förs på tal. Det finns mängder av människor som ser det här programmet och tänker: ›Jag har ingen aning om vad det faktiskt är för något.‹ Steinbrecher vände sig mot sin gäst och frågade: »Kan du förklara det kortfattat för oss?«

Mannen i John Lennon-glasögonen tvekade för ett ögonblick, som om han funderade på hur han skulle börja. Sedan sade han att den raka fyrbackslinje som han använde i sitt lag egentligen bara var ett medel för att nå det han eftersträvade – ett massivt presspel. Han talade med en sydtysk accent, men eftersom dialekten inte var lika grov som Jürgen Klinsmanns gick det lätt att förstå honom, trots att han snart blev varm i kläderna och passionerat talade om hur spelare gjorde överflyttningar mot den kant där bollen befann sig. Han flyttade ivrigt runt magneterna på taktiktavlan när han med emfas berättade om den viktiga rollen som defensiv mittfältare. »Eller ›dammsugaren‹, som jag kallar honom«, tillade han skämtsamt.